Idag är det en vecka sedan min sambo betedde sig som en idiot här hemma, men idag när vi hördes på telefon (han jobbar verje lördag) så berättade han att han hade sökt hjälp igen   

Det känns ju bra att han verkligen förstår vad det är han gör..

Jag har 2 söner, den äldsta är 22 och bor hemma fortfarande och den andra är 14.. Den yngsta går genom min kontakt på kvinnojouren på "trappan" samtal.

Det är samtal när man pratar om våldet man varit med hom hemma, så att de för sätta ord på vad dom varit med om.

Det känns för mig jättehemskt att jag låtit mina barn fått gå igenom detta hemma, eftersom jag valt att leva med en man som har problem.

Jag vill egentligen inte vara kvar hos honom mer, men jag tycker så himla synd om honom och det är det som är mitt problem..

Någonstans på vägen så ska jag finna styrkan, kanske genom att skriva här och läsa det själv.. Se hur jävligt det ser ut och kanske se verkligenheten på ett annat sätt än vad jag sett det, jag vet inte..

Jag hoppas ju på det iaf.

På facebook så har man så många "vänner" men det är ingen som vet hur man har det egentligen..   

Läste själv en anna blogg idag om en ung tjej som mår jättedåligt.. hon vill bara supa och hatar sig själv och sin kropp.. fruktansvärd läsning...

Jag blir så ledsen när jag läser detta och jag förstår att det är många tjejer som mår så här idag..   

Hoppas ni har en trevlig helg allihop så hörs vi.