Idag är det en vecka sedan min sambo betedde sig som en idiot här hemma, men idag när vi hördes på telefon (han jobbar verje lördag) så berättade han att han hade sökt hjälp igen   

Det känns ju bra att han verkligen förstår vad det är han gör..

Jag har 2 söner, den äldsta är 22 och bor hemma fortfarande och den andra är 14.. Den yngsta går genom min kontakt på kvinnojouren på "trappan" samtal.

Det är samtal när man pratar om våldet man varit med hom hemma, så att de för sätta ord på vad dom varit med om.

Det känns för mig jättehemskt att jag låtit mina barn fått gå igenom detta hemma, eftersom jag valt att leva med en man som har problem.

Jag vill egentligen inte vara kvar hos honom mer, men jag tycker så himla synd om honom och det är det som är mitt problem..

Någonstans på vägen så ska jag finna styrkan, kanske genom att skriva här och läsa det själv.. Se hur jävligt det ser ut och kanske se verkligenheten på ett annat sätt än vad jag sett det, jag vet inte..

Jag hoppas ju på det iaf.

På facebook så har man så många "vänner" men det är ingen som vet hur man har det egentligen..   

Läste själv en anna blogg idag om en ung tjej som mår jättedåligt.. hon vill bara supa och hatar sig själv och sin kropp.. fruktansvärd läsning...

Jag blir så ledsen när jag läser detta och jag förstår att det är många tjejer som mår så här idag..   

Hoppas ni har en trevlig helg allihop så hörs vi.

Idag har jag varit iväg i jobbet hela dagen, har haft huvudvärk nästan hela dagen efter denna helgen som gått..  

Han var hemma när jag kom hem och var helt lugn, antagligen för att han har dåligt samvete för vad som hänt i helgen.

Det enda jag försöker tänka på är hur vi ska sälja huset utan att han ber sig för jävligt åt.

Jag har försökt prata med honom så många gånger om att vi inte kan ha det så här längre, men det är precis som att han inte förstår.. Han förstår inte vad han gör mot oss, han tycker inte att det är så farligt när han blir lite arg..

Det enda jag längtar efter just nu är att ha mitt eget boende och få sköta mig själv.. 

I går morse så var han nog förbannad redan när han vaknade.

Vi är 4 i familjen som ofta äter på olika tider.. jag dukade fram underlägg, hade varit och handlat bullar som jag skar upp och la i en brödkorg, sen får var och en ta när dom kommer upp..

Jag satte på kaffe och åt min frukost, sedan plockade jag undan mitt underlägg mm

Jag går upp på ovan våningen och ska betala alla räkningar och när jag kommer ner har alla ätit utom han.. så frågar jag om han inte ska ha.. Nej, jag äter aldrig på morgonen.. Nähä, sa jag... och började plocka undan.. då säger han "plockar du undan??" Ja, du skulle ju inte ha?? Jo, men om du plockar undan då kunde jag ju tagit frukost, för jag ville inte plocka undan efter mig..

Okej?? Vad svarar man på det?

På kvällen sen så blir han arg/sur för att jag vill skära upp min kyckling själv.. kallar mig för en massa saker..

Jag blir väldigt sårad, och känner jag jag inte klarar detta mer.. jag går och ringer till mamma och vill ha lite support, mest för att känna av om hon skulle kunna tänka sig att ta emot oss om hans humör blir värre, men jag känner samtidigt det olustigt att dra i väg med min yngste son, när han inte märker nåt (vad jag vet) för han sitter där uppe och spelar på datorn..

Jag sitter i sovrummet och har slagit in 114114 på min mobil, ifall att.. Jag vet inte varför, jag har aldrig gjort det tidigare..

Min socialsekreterare har sagt att det är bra att ha det nr inprogrammerat på telefonen..

Men som sagt, det lugnade ner sig och jag går ut i köket för att göra klart middagen.. Då har han lagt allt på grillen och jag gör sallad..

När vi sedan äter och jag säger att det är gott... då flinar han till (eftersom det bara är jag som äter kyckling) lite elakt.. jag undrar vad det är.. inget.. säger han..

Då får jag en känlsa av att han gjort något med min mat..

Jag kan inte äta mer och jag bestämmer mig för att inte äta maten som han gör er om inte jag själv vet att det är okej.

Det känns skitjobbigt att ha det så här.. 

Att leva med en människa som är psykiskt sjuk.. 

Jag håller på att samla kraft och jag ska inte ge mig förrän jag är lycklig igen.

Kram på er

Man kan tro att våld i nära relationer endast handlar om fysiskt våld, men det innefattar så mycket mer..

Jag lever i en relation sedan 22 år tillbaka med en man som i början även slog, men bara för att han inte gör det längre så tror han själv att vi har ett "normalt" förhållande.. som "alla andra"..

Han har slagit sönder en massa saker genom åren, som resulterat i att han fått köpa nya.. teknikprylar.. mobiltelefoner, datorer.. men det värsta är nog hoten... inte mot mig, men mot andra människor..

Han tror själv att han sitter högst upp.. alla andra är "dumma i huvudet"

Hoten om vad han ska göra med mina manliga vänner på facebook.. vad han ska göra med folk i trafiken som kört ut framför honom (tycker han).. Sättet han skrattar på om någon "idiot" (som han uttrycker det) dött...

Bloggen ska försöka vara mitt sätt att hämta styrka att så småning om lämna honom.. för jag orkar inte mer och känner att all energi försvinner ifrån mig..

Jag sökte hjälp första gången för ca 8 år sedan genom Nämndemansgården eftersom min pappa är alkoholist och jag fick möjlighet att gå en "anhörigbehandling", sedan rullade det på med 2,5 år hos en kurator som säkert gjorde sitt (men jag kan inte säga att jag blev "hjälpt").. Min pappa drack och blev väldigt våldsam och jag har själv blivit slagen hemma, men värst var det för min mamma som fick ta emot mycket stryk som både jag och min syster bevittnade..   för 2,5 år sedan gick jag min första vuxna barn grupp och då gick det upp för mig att jag haft en barndom med mycket våld vilket resulterat i mina val av pojkvänner..

Nu tänker nu.. fattade hon inte det förrän nu... Jo, det gjorde jag.. men det bekom inte mig särskilt mycket.. jag kunde borsta av axlarna efter hans utbrott, sedan lät vi det gå över, sen var det min uppgift att se till att ordningen återställdes i hemmet.. alla skulle bara glömma det där dumma som pappa gjorde...

Det gick upp för mig att det är så FEL!!! och att jag inte är värd att ha det så här.. jag bestämde mig för att lämna honom och berättade det för honom... då blev det inte roligt.. jag gjorde allt för att behålla husfriden och svarade inte emot.. utan bet ihop..

För nästan precis ett år sedan hände en grej som gjorde att han själv sökte hjälp.. då plötsligt förstod han inte hur jag hade kunnat leva med honom som han hade betett sig.. han mådde jättedåligt (vilket jag vet att han gjort hela tiden annars gör man inte så här) efterhand som tiden gick så var dom har träffade "dumma i huvudet" och fattade ingenting.. Han kunde inte gå kvar.. sa han.. Nu känns det som att det blir värre och värre.. ju mer han märker att jag inte vill längre.. desto värre blir han mot mig.. kallar mig för saker..

Han driver eget och jobbar mycket, han är dessutom involverad i en lokal sportförening, vilket gör att han inte är hemma så mycket, nu när säsongen är över (för några veckor sedan) så ska han helt plötsligt vara hemma, varenda kväll..

Det är svårt att skriva ner allt i en liten text, för det är så mycket som fattas historien ovan, bland annat att jag vet att han mår skitdåligt och ingen kan hjälpa honom.. 

Jag har försökt söka hjälp till oss som en familj men får kalla handen överallt.. Familjerådgivningen till inte ta emot oss för det finns risk för våld.. i vår kommun finns det bara en "manmottagning" och där verkar dom träffas helt planlöst.. ingen struktuf ör hur man ska jobba, ingen hjälp tillsammans..

Jag känner mig helt förtvivlad för han är pappa till mina barn och de måt också dåligt av att se sin pappa på detta sättet..

Jag kan inte ringa polisen för han har inte varit fysisk..

Idag kallade han mig "kräk" för att jag ville skära min kyckling själv när vi förberedde middagen..

Jag står inte ut längre.. och vet inte vart jag ska vända mig..

Jag ska berätta om mitt liv mer, men inte idag för jag orkar inte.. är helt slut.. 

Har ett viktigt möte imorgon på jobbet och måste vara fokuserad.

Nu kom min äldste son hem, nu blir det lugnt.

Ha en bra kväll.. och döm mig inte för hårt!!

Love